Jag brukar aldrig säga att jag inte klarar mig utan någon. Det värsta som finns är att vara beroende. Jag skulle må så dåligt om jag insåg att jag var beroende av någon. När jag tänker efter så är jag ju faktiskt beroende av människor runt omkring mig. Att vara social och få prata av sig är något som jag behöver. Skulle nog bli helt knäpp av att inte prata och hålla allt inom sig. Så på sätt och vis är jag beroende. Men det är väl så världen fungerar?

Egentligen skulle jag vilja ta dagen som den kommer. Bara vara liksom. Ungefär som man kunde göra på gymnasiet. Då var det bara att pallra sig till skolan och sen göra sina läxor. Nu helt plöstligt  måste jag planera inför framtiden. Vad ska jag göra då, hur, när var och varför? Det går inte bara att glida. Måste ta beslut också, men när ska jag få motivation att göra det? Jag är hellre lycklig nu än om 25 år
Trodde inte att det skulle bli såhär jobbigt att sluta skolan. Och alla som säger att man ska tillvara på tiden i skolan och nu fattar jag precis vad de menar.

Hur många gånger har jag inte tänkt: Nu drar jag härifrån.
 Men vad blir bättre av det? Problemen hänger ju med mig, eller?