När jag har varit såhär på vift i några dagar är jag alltid full av känslor. Jag får det liksom inte ihop det, jag har två liv som aldrig kommer att korsa varandra. Jag fylls av saknad, längtan och kärlek till alla dom som betyder något extra. Vill vara på båda ställen samtidigt och ha alla omkring mig, men det går inte. Det har jag lite svårt att inse när mörkret faller som man brukar säga. När nostalgin kommer krypande och allt känns precis som det gjorde då har jag svårt att tänka klart. Jag och nostlagi har aldrig gått så bra ihop, det slutar oftast i tårar. Den här gången klarade jag mig dock ifrån det, men det beror väl på att jag satt och grinade framför datorn i över en timme i söndags kväll. Tittade på bilder och lyssnade på deppig musik, men sånt behöver jag ibland, för att fungera.

Tack för tre underbara dagar i Göteborg. Ni vet att jag tycker om er grymt mycke!