Det svåratse av allt är nog att gå och lägga sig själv varje kväll. Ingen som finns där i mörkret, ingen att liksom säga godnatt till på riktigt. ingen som vill ligga nära, bara för att han tycker om mig. Ena dagen kan jag tänka att det funkar jättebra medan jag andra dagen kan känna mig som jordens ensamaste person. Faktum är att jag faktiskt sov själv varje natt i Sälen i två månader och det funkade jättebra. Då visste jag ju att det fanns någon där hemma som tyckte om mig (trodde jag iallafall). Men det är fan dubbelt så jobbigt nu, när jag varit hemma i en månad. Men shit, jag har sovit ensam i en månad, de har inte hänt många gånger i mitt liv. Helt otroligt, fan va jag är bra!

När jag går på stan är det så himla kul och kolla på kallingar, nu måste jag kolla extra mycket eftersom jag inte har någon att köpa till. Dum som jag är köpte jag inte ens några till lillebror när han fyllde år, men däremot får han världens finaste present ändå. Lite killkänsla sådär. Tur jag har honom asså :)

Jag kan längta efter den dagen då min pojkvän säger att han vill dela sitt liv med mig. Att vilja dela sitt liv med någon är stort, bland det finaste som finns. Det innefattar så mycket, mer än vad jag kan föreställa mig. Det är liksom mer än att älska någon, jag älskar många i min omgivning men i slutänden finns det bara en person som jag kommer att dela mitt liv med. Han som kommer bli pappa till mina barn. Han med stort H så att säga...

Nu är tiden snarare inne för att ha så otroligt kul, på egen hand :) Lära mig att tycka om mig själv för den jag är och inte den jag blir tillsammans med någon av det andra könet. Sen finns det ju självklart en liten filur betyder otroligt mycke! Jag är så glad när jag är med dig.. Jag sa nån gång att jag aldrig mer skulle tro på något som du sa, men de har jag visst gjort. Fan, jag fattar ingenting. ser du mig som en svår o jobbig grej?