I samma sekund som vi gick ur bussen precis utanför dörren till barnhemet slås dörren upp och en liten flicka kommer utspringande, ropar Pappa och kastar sig i armarna på Leif. Redan då förstod jag att det här skulle bli en känslosam resa.

Inte långt därefter träffade vi lillasyster som var glad att se oss. Jag kände igen henne på långt håll även om hon såg så liten ut, min lilla syster. Hon frågade om Pappa också skulle komma till Ryssland, men jag förklarade med teckenspråk att han jobbade. Det är ju inte så svårt att förklara snickare med gester, värre hade det väl varit om han var medicinforskare eller nåt sånt. Med hjälp av sina kompisar räknade Natalia upp vår famij i Sverige. Så sa hon: Mamma, Pappa, mormor, morfar, syster, bror och Natalia. <3

Tankarna går runt, runt när man ser dessa barn i den situstion de växer upp i. Från de allra minsta som kanske är tre år till de ungdomar som går ur skolan till våren och ska flytta från barnhemmet. Jag tror att de har det bra där, barnhem 55 är det bästa i Moskva och det märktes faktiskt. Jag blev posivit överraskad och glad för barnens skull.

Det finns några barn som jag skulle vilja ta hem till sommaren, förutom lillasyster så är det tre barn jag fastnade för och mamma ytterliggare ett annat. Så om vi fick välja skulle vi ha fem sommarbarn nästa år, men det går ju inte.

Jag är glad att jag fick se hur min lillasyster och många av hennes kompisar växer upp. Jag har lämnat en spännande och nyttig resa bakom mig och går nu mot nya äventyr. Om 19 dagar åker jag till Sälen!

"Det är lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot"