När något sker som vi länge pratat om känns det plöstligt lite overkligt. Hur det kommer vara och hur det kommer kännas? Vad tänker vi när vi går av bussen vid Simike och går där på grusvägen? Ligger hunden och sover på samma ställe, springer hönsen runt på vägen som vanligt, sitter damerna och tittar på oss när vi går förbi? Hur kommer det känns att öppna den gamla trasiga dörren in till Simike? Kommer barnen känna igen oss? Kommer de undra vad vi gör där?

De är mindre än en vecka kvar tills den där stunden. En stund som vi inte trodde skulle bli verklig nu. En stund av lycka som kändes så långt borta. Nu är den snart här.

Det är en så otrolig skillnad på känslan jag känner inom mig nu och förra gången. Den stora skillnaden är väl att jag vet vad som väntar. Förra gången låg mitt livs äventyr framför mig. Jag visste inte hur det såg ut, hur barnen skulle vara, hur de andra volontärerna skulle vara. Jag visste inte heller att jag skulle träffa den person som jag är lycklig att vakna bredvid, som får mig att känna mig hel och som jag är lycklig att kunna kalla för min. Den här gången finns han vid min sida redan från början.

På lördag den 15 maj kl 21.00 lyfter planet mot Tanzania och våra underbara barn.. jag är lycklig!