Jag klarade det, jag läste ut boken på tvåhundrafemtiotvå sidor och det gör mig lycklig. Jag gav upp redan innan jag öppnade den men det gick faktiskt ganska bra ändå. Jag grät inte ens en enda gång. Jag överlevde även seminariena som jag för en vecka sen trodde skulle vara en omöjlighet.

Det här med min engelska och mina kunskaper i språket eller icke kunskaper skulle man väl kunna säga har ju varit sådär under åren. Allt flöt på bra i mellan - och högstadiet ända till nationella proven kom i nian. Jag klarade inte läs - och hörförståelsen och fick underkänt på den delen. Ann utryckte det som att jag måste ha fått hjärnsläpp. Men det var då jag insåg att jag faktiskt inte kunde. Jag förstod inte, men varför hade ingen lärare upptäckt det? Varför hade inte jag upptäckt det? Å andra sidan är det ganska stor skilland på att plugga på glosor och få alla rätt än att förstå det man läser och hör för att senare svara på frågor om det. Jag fick välgodkänt i engelska när jag slutade nian.

När jag började gymnasiet och läste Engelska A var mitt självförtroende i botten. Jag kunde ju inte engelska. Inte blev det bättre av att idioter satt och skrattade när man svarade fel. Det känns än idag. När nationella provet kom gick tankarna att jag förmodligen inte skulle klara den där delen här heller eftersom jag inte klarade den förra gången. Så blev det också, underkänt. Jag fick godkänt i Engelska A.

När b-kursen började var det tungt. Om jag minns rätt var det då vi delades in i nivågrupper där jag sattes i gruppen som satasade på godkänt. Läraren förstod redan från början att jag inte kunde, att jag inte förstod. Kursen var kämpig. Hur stor chans hade jag att klara läs - och hörförståelsen i Engelska B om jag inte ens klarade den när jag gick i nian? Jag klarade den inte. När jag hade betygsamtal med läraren och hon berättade att hon beslutat för att godkänna mig kom tårarna. Det var en fantatisk känsla.

På senare dar har jag läst om Engelska A på komvux och har nu ett välgodkänt!

Idag undrar jag vad jag hade kunna göra bättre. Det känns som om jag hade kunna lagt ner mer tid. Försöka mer, be om hjälp men istället gav jag upp och förstod att det inte skulle gå. Det ämne jag behövde mest stöd i var det ämne jag hatade mest och struntade i. Det är något jag ångrar idag. Hur bra hade jag kunnat bli med den rätta viljan?